3

Jordbävning

Jag satt under myggnätet (tyvärr är inkräktarna nästan lika många här som utanför nätet) och tittade på VM-finalen i curling. Plötsligt började sängen skaka och hundarna i huset satte igång och skälla. Jag ropade till de andra i hushållet med en undran om vad som pågick, men ingen märkte nåt av nån jordbävning.

När mina misstankar bekräftades av andra i huset och av kompisar i närheten började resten av familjen också tycka att de faktiskt känt något.

”Var det därför jag ramlade omkull när jag kokade gröt”, funderade Bettan. ”Jag som trodde det berodde på vinet”. Solvej kom på att hennes arm hade börjat skaka och Olle hade plötsligt fått ont i nacken.

Det var en liten jordbävning ungefär mellan Nairobi och Mombasa. Men bara en liten en, annars hade jag inte varit så kaxig.

Johnny

Annonser
2

Silole Sanctuary

Igår åkte vi till utkanten av Nairobi. Vi bodde i en liten stuga i Silole, där kunde man se Nairobi national park. Det var ett kök, två sovrum och så fanns det en övervåning på varje sovrum. Jag och Svante delade på ett rum.

På eftermiddagen gick vi ut på en promenad. Vi såg en giraff ganska nära, och några zebror på väldigt långt håll. När vi kom hem åt vi middag. Olle berättade om en lek han ville köra. Den gick ut på att man skulle skriva ner en känd person, eller någon som alla kände på en lapp. Därefter skulle spelledaren samla in lapparna och läsa upp dem. Sedan skulle man gissa på vem som skrivit vem. Pappa vann en gång och Solvej vann den andra omgången.

På morgonen tog Svante mitt täcke. Då gick jag upp. Efter det gick vi ut på en till promenad. Då sov Solvej, Svante tänte väcka henne med, men mamma sa att hon kunde stanna hemma. Vi såg inte några djur, förutom en familj vårtsvin. Vi mötte en man med två hundar, den ena skällde ganska mycket. Mannen ursäktade sig med att hunden var ny. Sedan åt vi frukost och åkte hem. På vägen hem stannade vi på ett köpcentrum. Jag och Solvej gick på en klädaffär, Olle och Svante kollade på skor, medan mamma och pappa handlade. Sedan åkte vi hem.

Liv

1

Kvinnor Kan i Kigali

Rapport från dag 2 i Rwanda. Igår var det roligt, vi åkte till stadsdelen Nyamirambo och besökte ett kvinnocenter där de lär ut läsning, skrivning och sömnad. De har ett kooperativ där de syr och säljer roliga kläder och väskor och dylikt och de tillverkar också fantastiska sisalkorgar. Vi fick en liten studiecirkel på någon timme, i att vävsy i sisal, vi gjorde örhängen och amuletter. Det var fantastiskt! Vi åt rwandisk mat tillsammans och åkte sedan norrut med landrover.

Här får en sisalkorg en kant av kitengetyg.

Solvej syr en grå amulett som sedan fick en rosa kant.
1

1994

Jag är i Rwanda med en klass. Vi åkte ett par mil söderut från huvudstaden Kigali, mot kyrkorna Nyamata och Ntadarma. Där samlades 1994 tiotusentals rwandier, vars idkort var märkta med ordet tutsi. Grannar som hjälpt varandra i åratal hade efter en period av oro ställts mot varandra i rasismens namn.

Kategoriseringen i hutu och tutsi är ytterst tvivelaktig- det fanns långt tillbaka i tiden vissa rötter till två etniska grupperingar med en kastsysyemsliknande uppdelning i hänseende inom vilken näring man  skaffade sitt levebröd, men båda gränserna var utsuddade sedan länge, fram tills kolonialstyrets sista ryck blev att vända den  orättfärdigt behandlade majoriteten jordbruksarbetare  mot de tidigare favoriserade (men likafullt utnyttjade) minoriteten herdarna, som man upphöjt tll ett slags tjänstemannaskrå.

Kolonialmaktens söndrande och härskande, lämnade en konflikt mellan de utnyttjade. En propagandaapparat och en milis piskade upp hatet mot de som varit favoriserade och landet skulle rensas i självständigheten namn. Tutsierna flydde till kyrkor, skolor och idrottsplatser, där de omringades av milisen, stympades, våldtogs och dödades. Eller lämnades att dö av sina  skador, i högar av lik. Nu är kyrkorna omgjorda till minnesplatser med föremål, kläder, foton och skelett. Kulhål, bllodfläckafe väggar och kvarlämnade käppar, klubbor och machetes förklarar väl synliga spår på kranierna, som ligger uppradade. Den som råkade  överleva kunde på natten kravla fram ur likhögen och släpa sig till paoyrusträsken som kantar floden några km bort. Dit kom milisen med jämna mellanrum och bussade isina jakthundar på den som gömde sig mellan liken  i dyn.

Tre månader fortgick denna grymma slakt, tills de tutsier som flytt före det massiva folkmordet lyckades invadera.  De UPpviglande och uppviglade flydde då över gränsen till Kongo, medan kropparna fortfarande låg i drivor i landet. Matbristen var skriande och det var bara för människorna att hjälpas att att börja det mödosamma arbetet att odla och skaffa mat.

De som organiserat dessa brott mot mänskligheten ställdes inför rätta i en folkmordstribunal i Tanzania och de som klubbat, våldtagit och hackat med machete fick först sitta i lokala häkten  och sedan fick de sina brott genomgångna av de snabbutbildade barfotadomarna, under träd i byn, med eventuella  grannar och släktingar som vittnade om det som hänt. Gärningsmän som samarbetade bidrog till att förenkla och förkorta processen. Straff satts av och livet måste levas och arbete måste utföras. Försoning och nya tag.

Jag och klassen gick inne på folkmordsmuseet i timmar och läste om sammanhangen och individuella öden. Vi besökte också det belgiska monumentet där tio FN-soldater lynchades av milisen under folkmordets första dag. Huset som blåhjälmarna tvingats retirera till och som blev deras fäste och fälla var  lika hålat som en schweizerost. Inne, nere i ett hörn, var hålen särskilt många. Det är svårt att inte tänka sig at de sista av FN-soldatsoffren hukade där.

Monument över de tio belgiska soldater som dödades under folkmordets första dag.

Bettan

2

Mygginvasion i Nairobi

Det har aldrig varit så mycket myggor under våra år i Kenya som nu. Så fort solen går ner dyker myggorna upp. På skolan är det värre, mycket värre. I lördags kom ett företag och besprutade klassrum, elevrum och trädgård. Det hjälpte inte alls. Redan samma kväll var det lika många myggor och på en del ställen till och med fler.

I morse hittade jag naturklassen i ett helt annat klassrum än de brukar var i. Deras var överfullt med myggor. På handledartiden efter lunch var det svårt att nå fram med veckans information när eleverna försökte fäkta undan myggor.

Det är tur att det inte finns malaria här iallafall och nairobis myggor kliar inte särskilt mycket heller. Jobbiga och ettriga är dom i varje fall.

Johnny

0

Dagens hjälte, eller nåt ditåt.

Jag var på väg ut genom ytterdörren när jag hörde grannarna bulta intensivt inifrån sin lägenhet mittemot vår. Bultandet tilltog och jag undrade vad som var fel. De var inlåsta. Nyckeln låg på karmen över dörren och jag kunde släppa ut dem.

Männen var caddies från Irland och Sydafrika och skulle ut till Karen där Europatourtävlingen började samma dag. Deras kompisar hade redan gått ut med sina respektive spelare tidigare samma morgon och låst in sina kompisar.

På söndag ska elever från skolan ut och titta på sista rundan. Flera svenskar deltar, men efter två dagar var ingen med i den absoluta tätstriden.

Så kanske inte direkt dagens hjälte…men jag släppte ut några inlåsta och stressade caddies.

Johnny

0

Bussförbindelserna här är nåt annat än i Västerbykil.

Här går man bara ut till gatan och efter nån minut sitter man på en buss. Hemma i Västerbykil går bussen sju på morgonen och kommer tillbaka framåt kvällen.

Jag och Liv tog bussen till sjukhuset, som ligger ner mot centrum. Det kostade knappt tre kronor att åka dit och fem samma väg tillbaka. Här är det marknadskrafterna som gäller. När vi åkte tillbaka skulle många hem från sina jobb i stan. På samma sätt är det omvänd prissättning på morgonen, alltså dyrare på morgonen att åka in till stan än från stan. Enligt samma logik blir det dyrare att åka matatu (minibuss) om det regnar.

Det är trångt att ta sig fram i mittgången. Liv flyttade fram till en ledig plats några rader fram. Hon satt precis vid en högtaler och musiken spelar högre på många bussar (alla förutom de gröngula city hoppa bussarna) än på 80-talets högstadiedisco i Mariannelund.

Johnny