1

Kräftskiva

Skolans kock hade beställt kräftor från Naivashasjön, som ligger några timmar bort. Några, eller ganska många faktiskt, gav han oss. Barnen blev väldigt glada. Flodkräftor har inte jag ätit på närmare fyrtio år. Kräftor hemma i Sverige är exotiskt. Här blir det extra fantastiskt.

DSC_0943

Ett fat fullt med kräftor är alltid en underbar känsla.

DSC_0944

Kräftorna var ganska små. Inte svenska mått direkt.

Johnny

Annonser
0

Första matchen med pojkar U19

Nästan fem timmar i buss, sen var vi framme på skolan St Andrews, Turi, som kanske är den mest exklusiva internatskolan i Öst-Afrika. De flesta eleverna är kenyaner, men det är många elever från länder runt omkring och även några européer.

När killarna, blonda och högresta, skred in i matsalen steg jublet. De blev lite generade men mest stolta och började genast konversera närmaste kenyan. Vi blev inbjudna till kvällens andakt. Det ville vi gärna. Eleverna inte bara deltog, de tog bitvis över. Någon showade med pojkbansinfluerad jazzbalett, någon annan imponerade med bakåtvolt och tjejerna skrek sig hesa av glädje och upphetsning. (Lärarna på skolan berättade att andakten var ovanligt välbesökt av skolans äldre tjejer denna fredag.)

Efter andakten (om man nu kan kalla den det) hann vi med en träning i skolans idrottshall. En fullstor hall med läktare som de flesta småkommuner bara kan drömma om. Så lyxigt att kunna träna inomhus på kvällstid.

Det var kyligt på kvällen. Jag kontrollerade vilken höjd vi var på och det visade sig att vi var på 2450 meters höjd. Alltså betydligt högre än vi är vana vid i Nairobi. Killarna har bara varit här i några veckor och vi har hunnit köra en ordentlig fotbollsträning. Jag oroade mig lite för att orken inte skulle räcka i den tunna luften.

Matchen hade knappt blåsts igång innan vår anfallsspelare tryckte in första målet ur snäv vinkel. Då tänkte jag att det här skulle nog gå lika bra som när jag var här i våras med tjejerna och vann stort. Motståndarna tog dock över taktpinnen, utan att skapa några riktigt farliga chanser. SSN försvarade sig bra men hade svårt att etablera passningsspel på mittplan. Spelet blev efter hand hårt och domaren var oförmögen att sätta en acceptabel nivå. Utan att vara alltför partisk vill jag påstå att SSN fick väldigt få fördelar, om ens några, vilket gjorde grabbarna frustrerade.

Matchen slutade 2-2 och det var nog ganska rättvist. Ändå var det surt, vi ledde trots allt med 2-0.

DSC_0459

Övre raden: Svante, Wilhelm, Petter, Olle, Reuben, Victor, Alexander, Isac, Matteus. Nedre raden: Niklas, David, Oscar, Benjamin, Ivar, John. Tim och Liban fattas på bilden.

På hemvägen stannade vi till i Nakuru, som är Kenyas tredje största stad med 260.000 invånare. Jag ville visa killarna Krafty Artz. Här tillverkas och dekoreras emaljerade koppar. Kanske inte det första man tar ett medtaget fotbollslag med en medelålder på 17 år till, men jag tyckte de behövde det. Och deras mammor, om de nu får ta del av inköpen.

DSC_0463

 

Johnny

0

Hugga i sten… eller tälja

I juni när vi var på resande fot, i österled, kom vi till platsen där man bryter och formar täljsten på löpande band… eller snarare hantverksmässigt…. Vart man sig i Kenya vänder, så står man där med en täljstensfigur i sina händer. Så det var intressant att se hur dessa tillverkas och dekoreras. På bilden ser man en hög med ”råmaterial” som snart ska formas till ett djur, en kopp, en skål, ett fat, en ljusstake. /Bettan

täljsten

0

Vem tar hand om Hösten?

När jag sjöng i barnkören, fanns en underbar visa om årstiderna ”Vem tar hand om hösten, när vintern blåser snål, vem tar hand om vintern under våren? Vem tar hand om våren efter valborgsmässobål och vem tar hand om sommaren och fåren?”

Här i Nairobi har vi inte årstider. Vi har vackert väder jämt, och två regnperioder; den långa och den korta. Men här, liksom överallt, sägs det att det rubbats: klimatförändringarna. Under vårt första år var det ett El Niño-år så då regnade det rejält, men annars? Tja, inte ska jag klaga. Varje droppe är välkommen, sa den gula fotbollsplanen.

Om vi vore i Sverige skulle vi kanske plocka svamp, och det kanske skulle ha regnat i skogen. Därför lägger jag nu här en bild från i juni, när vi var i regnskogen i Kakamega.

Jag hoppas att haren vaktar hösten som den fick göra i visan, och att den här Sykes-apan tar hand om huset vi bodde i, med den fantastiska trädgården. /Bettan

 

0

Alla fåglar kommit ren’

I juni var vi i västra Kenya. En och annan fläderprydd vän lärde vi känna. Här ser vi en gul vävarfågel i bosättartagen, en hammerkopf som undrar när färjan över Vistoriasjön går och en kungsfiskare.

Författaren Nicholas Drayson har skrivit boken ”A guide to the birds of east Africa”. Den var jättebra- i den får man möta kenyanen Mr Malik, som varje tisdag går på ornitologisk promenad och varje kapitel inleds med att en fågelart avbildas. I många av kapitlen spelar också den fågeln en liten eller större roll för handlingen. Och så blir det kärlek, politik och rivalitet. Mycket lättsamt och underfundigt. Nu läser jag ”A guide to the beasts of East Africa” och i den inleds varje kapitel med ett ordspråk. Vad sägs om: ”Vävarfågeln bygger inte sitt näste över en krokodil.”

/Bettan

 

0

Besök på väskfabriken

I Karen ligger företaget Sandstorm. Jag och Marie S åkte dit idag för att kolla att allt går rätt till där…. Absolut inga baktankar om outlet-shopping hade vi heller. Vi fick se hur tanzaniansk canvas förstärktes med kenyanskt läder till sobra väskor av olika slag. Särskilt spännande var det vid utrustningen där de brännmärkte lädret med loggan. Vi såg många mönsterdelar som kittlade fantasin och mycket spill i stora högar som man vill pyssla saker med./Bettan

4

Trerätters

En trerätters middag stod uppdukad på bordet när jag klev innanför dörren i går kväll. Det borde ju ha känts bra, men det gjorde det inte.

Några timmar tidigare hade Liv kommit fram till mig på skolgården och frågat om jag visste vad det var för dag. Det gjorde jag inte. ”Det är mammas födelsedag”, viskade hon förebrående fram, så att ingen skulle behöva höra att jag glömt min sambos födelsedag.

Jag försökte få tag i Bettan, mitt emellan dansen och taekwondon. Hon svarade inte. Kanske för att hon såg att det var jag som ringde, tänkte jag dystert. Min jobbarkompis försökte hjälpa mig med en vit lögn som skulle vända hela historien i triumf, naturligtvis till min fördel. Ni vet, sånt man ser på film. Huvudpersonen är sänkt för att alla glömt bort hens födelsedag, sen väntar alla vänner i huvudpersonens nedsläckta lägenhet och allt blir…perfekt.

Nu lyckades jag inte mobilisera arbetslaget och Bettan var ju redan hemma så det hade varit svårt att smussla in dem utan att hon lagt märke till att något var i görningen. Jag fick helt enkelt erkänna min glömska och lova bot och bättring.

Men middagen, då? Jo, tack! Den smakade utmärkt.

Johnny