2

Imorgon åker vi till Diani.

Salladen till morgondagens tågresa låg färdig på diskbänken. Nu gällde bara att hitta kylväskan så jag hade nånstans att förvara den. Efter en stunds letande hittade jag den över köksskåpen. (Bettan är bra på att stuva undan grejer, enligt henne. Frågar du mej, tycker jag att hon är bra på att gömma saker.)
När jag drog ner väskan följde ett halvt kilo vitt pulver med och la sej över diskbänken och salladen. Jag förutsatte att det var insektsgift, som Bettan överdoserat, och sopade ner allt på golvet, bort med golvsockeln och in med pulvret där. Kackerlakor kan väl lika gärna äta gift under skåpen som uppe på dom, tänkte jag. Salladen hamnade i soptunnan.
När det vita pulvret var gömt bakom sockeln smakade jag lite försiktigt på det och då visade det sig vara mjöl. Skit, då måste ju mjölet bort, annars skulle jag ju göda eventuella kackerlackor över hela höstlovet.
Salladen gick inte att rädda, men ni förstår nog att jag försökte.Vi får nöja oss med mackor på tåget.
Johnny
Annonser
0

Välkommen hem till Kenya, typ.

När jag skulle gå igenom tullen på Nairobis flygplats blev jag stoppad av en civilklädd tulltjänsteman.imag011135797198.jpgHan pekade på min souvenir och sa att det där var gjort av sisal och kanske var det pestsmittat.

Jag ursäktade mig och försökte förklara att jag inte kände till det. Han bad mig att följa med in i ett annat rum och där förevisade han stolt lite halvrutten frukt på golvet. Tullen hade beslagtaget frukten och nu skulle mina korgar hamna där bland frukten.

”Men om du vill kan vi lösa det här som män”, sa han. Det var jag med på, men jag förstod inte riktigt vad det innebar, så han fick bli ännu tydligare. ”Ok, ge mej 10 dollar så kan du gå”, förtydligade han. Så mycket kostade det alltså att pesta ner Kenya.

Det hade jag ingen lust med. Efter en stund tröttnade han och släppte ut mig ur rummet. Jag vet inte hur reglerna ser ut. Kanske får man inte ta med sig en souvenir gjord av sisal, men förmodligen ville han bara tjäna enkla pengar.

Det kändes så himla unket. Välkommen hem till Kenya, liksom.

Johnny

3

Det bästa med Rwanda

De flesta åker ju till Rwanda för att spendera en timme med bergsgorillorna. Jag ville inte lägga 1500 dollar på det och när parken på andra sidan gränsen var stängd hoppade jag över gorillorna.

Istället är det här mina bästa minnen från Rwanda:

1. Strandstaden Gisenye. Jag förstår inte varför inte fler turister hänger här.

Stranden i Gisenye, samt strandpromenaden.

2. Kibuye, med sin fantastiska utsikt över Kivusjön.

Utsikten över Kivusjön från mitt hotell.

3. Landskapet, hela landet var kuperat, grönt och vykortsvackert.

Södra Rwanda, utsikt över teodlingar och regnskog.

4. Kigali

Kigali är en trevlig storstad som ligger på flera kullar.

5. Minnesplatser/begravningsplatser för de som dödades 1994. Hemskt, men nödvändigt att minnas.

En minnesplats i Kibuye.

Johnny

0

Hej då Rwanda

Ikväll åker jag hem till Nairobi efter nästan två veckor i Rwanda. Jag avslutar med en lyxig eftermiddag på ”Hotel ses Mille Colline”. Hotellet är väl mest bekant från filmen ”Hotel Rwanda”. Filmen handlar om hur hotelldirektören försöker skydda människor på hotellet från att bli mördade. Om ni inte sett filmen, gör det! Och passa även på att se filmerna ”Shooting dogs” och ”The last dog in Rwanda”, den senare av Jens Assur.

Om ni inte känner igen hotel des Mille Colline från filmen stämmer det bra. Ett annat hotell användes vid inspelningen.

Johnny

3

Ännu mer om folkmordet

Jag besökte Murambi genocide memorial som ligger i södra Rwanda. I Murambi berättas historien om de 40-50.000 tutsier som sökte skydd här. Nästan alla blev mördade den 21 april 1994.

Det som hände 1994 hade hänt tidigare, men då var förföljelsen inte lika omfattande. 1959 dödades 20.000 tutsier och 300.000 flydde landet. Även 1964 och 1974 blev tutsier förföljda och mördade för att de var just tutsier.

Under tidigare utrensningar hade människor som sökt skydd i kyrkor skonats. Därför var det många som tog sin tillflykt till kyrkor även våren 1994.

I Nyamagabe var kyrkan fylld med flyende. Strax utanför stan ligger Murambi, där en skola höll på att färdigställas. Tutsier i närområdet lockades hit med löfte om säkerhet.

Löftet var inte mycket värt och var snarare en fälla. Nu slapp hutumilisen spåra flyende tutsier ute bland kullarna. Här var de samlade, samlade för slakt.

Platsen var strategiskt vald, på en låg kulle omgiven av högre kullar där hutumilisen höll vakt så ingen kunde fly. När människorna lämnade lägret för att exempelvis hämta vatten eller ved dödades de.

Klockan tre på morgonen den 21 april anfölls lägret med automatvapen och handgranater. Den försvagade flyktinggruppen försvarade sig genom att kasta sten mot angriparna.

När soldaterna fått slut på ammunition tog hutumilisen vid med påkar och machetes. Jag träffade några forskare som kategoriserade skelettdelar. De berättade att 70% av människorna dödades med vassa vapen, som machetes, och visade skelettdelar med många hugg.

Lite mer om vad som hände: https://wp.me/p2bssI-di

När massgravarna öppnades var många lik fortfarande välbehållna. Offren hade packats så hårt att förmultningen inte kommit så långt. Många blev identifierade innan de begravdes på nytt. En del av offren mumifierades med limestone och ligger i några klassrum.

Ilskan mot de franska trupperna är påtaglig. De gjorde lite eller inget för att förhindra folkmordet, menar man. Däremot deltog man i våldtäkter på unga tutsieflickor och spelade volleyboll bredvid massgraven i väntan på att RPF skulle befria landet.

Frankrike öppnade en säker korridor till Kongo för hutuer som flydde när RPF närmade sig. Man var rädd för vedergällning. Många förövare blandade sig med civila hutuer och klev över gränsen till Kongo.

Förövarna i Kongo åtnjöt flyktingstatus, mat och sjukvård (västvärlden hade äntligen vaknat). Medan överlevande i Rwanda övergavs åt sitt eget öde.

Hutumilisen är fortfarande verksam i östra Kongo där de spelar herrar på lokalbefolkningens bekostnad.

Johnny

3

Lite mer om folkmordet

Den 7 april 1994 sköts planet som Rwandas och Burundis ledare färdades i. Nån timme senare fanns vägspärrar på plats och i förhand upprättade dödslistor började prickas av. Det går inte komma ifrån att detta regisserats på förhand.

På hundra dagar mördades nästan en miljon människor, de flesta var tutsier. Västvärlden ingrep inte. Belgien tog hem sin styrka när tio belgiska soldater mördades. FN tittade på och lät hutumilisen härja fritt. Fransmännen underlättade till och med deras slakt genom att bistå med vapen och utlovat skydd som sen drogs tillbaka när flyktingarna var samlade.

När Rwandas patriotiska front (RPF) intog landet låg döda människor överallt.

Ett museum är upprättat på en av Kigalis kullar. Här ligger 250.000 människor begravda.

Även andra folkmord tas upp, bland annat det under andra världskriget som drabbade främst judarna. Det var många fler, sex gånger så många, som mördade och förhållandevis få som deltog i mördandet.

Här i Rwanda var oerhört många inblandade. En stor del var nog med av egen vilja. De hade gått på propagandan och trodde att de gjorde sitt land och folk en tjänst, men många blev ofrivilligt indragna. Man blev tvingad att delta. Skulden skulle delas av så många som möjligt.

Grannar mördade sina grannar, präster sina församlingsmedlemmar och läkare sina patienter. Man använde alla tillgängliga vapen som hemmagjorda klubbor och machetes.

Märkte vi så mycket av det här i Sverige? Inte jag iallafall. Fotbollslaget gjorde succé i USA och vi hade fullt upp med att oroa oss för Hagi och Stoijkov. Vad som hände samtidigt i ett litet afrikanskt land utan naturtillgångar var det få som tänkte på.

Johnny