2

Hemma igen

Efter tre veckor i Malawi och hälften så länge i Tanzania kom vi tillbaka till Nairobi och vår lägenhet igårkväll. Det kändes som hemma. Idag har vi försökt ordna praktiska göromål och ikväll åker vi till Sverige. Kommer det också att kännas som hemma? Vi får se imorgon.

Johnny

Annonser
1

Om Svenska kyrkans misslyckade biståndsprojekt i Niassa.

dsc_22474951924050394635974.jpg

Bilden är tagen i Monkey bay, seglar man en bit bortom öarna hamnar man i Mocambique

På andra sidan Malawisjön ligger Niassaprovinsen, stort som England, i Mocambique. Det är en av de fattigaste delarna i ett fattigt land. Under inbördeskriget flydde befolkningen. Regeringstrupperna kunde inte kontrollera det stora området, vilket gav Renamo, motståndsrörelsen, fritt fram att döda, våldta och lemlästa. Regeringen rensade Maputos gator från tjuvar, tiggare, prostituerade och oliktänkande som skickades nästan 200 mil norrut så nån skulle bebo området.

Sverige har haft ett långt samarbete med Mocambique. Redan under kolonialkriget mot Portugal gav vi öppet stöd åt motståndsrörelsen. Sverige var först med att erkänna landet i Europa och öppna ambassad.

Niassas enda tillgång är den bördiga marken, därför gjorde satsningar på jordbruk. Problemet var transporterna. Innan grödorna på dåliga grusvägar hunnit till närmaste hamn, 60 mil bort, hade det mesta redan ruttnat.

Församlingarna i Västerås stift hade länge skänkt pengar. Syföreningar i Västmanland hade hjälpt kvinnorna att klä sina barn. Nu ville en jägmästare från Skultuna och en biskop från Västerås se till att folket i Niassa skulle komma på fötter med nyplanterad tallskog.

Sju av tio länder med högst tillväxt låg i Afrika, snart skulle det bli byggboom och virkesbrist. Och här skulle träden växa sig tillräckligt stora på 14 år, jämfört med minst det femdubbla hemma i Västmannland. Biskopen och jägmästaren, utan någon erfarenhet av Afrika, vill hjälpa. Inte bara genom bistånd och allmosor, utan med något varaktigt som skulle förändra och förbättra tillvaron för vanligt folk i Niassa.

Västerås stift tog kontakt med Norska kyrkan som gick in med lika mycket pengar. Andra fondförvaltare gick in i projektet och plötsligt hade man 750 miljoner kronor att investera på bästa sätt, givetvis med utlovad avkastning till alla som satsat pengar.

Tidigare projekt hade gått i graven bland annat för att internationella investerare ville åt den bästa jorden, som redan brukades av bönderna. Så skulle det inte bli nu. Tallarna klarade ju sig på sämre mark.

Så blev det inte riktigt. Man förhandlade med byhövdingarna och satte upp dem och deras fruar på lönelistan. Hövdingen visade var man kunde plantera, helst nära en väg så transporterna skulle bli smidiga när det var dags för avverkning. Mycket av den bästa jordbruksmarken togs i beslag av företaget, som skulle hjälpa de fattigaste.

Jägmästaren från Skultuna öste på. Hon drog in 100.000 svenska kronor i månaden plus förmåner, som ett jättestort hus. (Idag tjänar den privata villan som rymligt kontor för 30 anställda.) Samtidigt tjänade de lokala arbetarna 15 kronor. Inte så mycket i en region där en liter mjölk kostar fem kronor mer. Löneskillnaderna var stora, beroende på varifrån du kom. Bäst tjänade de svenska skogsingenjörerna, sen kom de brasilianska, sen andra. Sämst betalt hade de som kände marken bäst, de mocambuiqiska.  Bönderna klagade på att de blev av med sin bästa jordbruksmark och snart mottog biskopen i Västerås vädjanden från lokala politiker och präster att sluta eller åtminstone tänka om.

Till slut avskedades jägmästaren och därefter avgick ordförande, biskopen. Fortfarande hade ingen av Västerås 77 församlingar en aning om vart deras pengar gick.

Skogsprojektet togs över av några sydafrikaner med större erfarenhet av Afrika än parhästarna från Västmanland. De anser att man borde satsat på andra trädslag. Tallen planterades utan markberedning och klarade sig inte så bra. Vissa områden fick brännas ner eftersom planteringen gjorts så slarvigt.

Vad är det som behövs för att hjälpa Niassa och andra fattiga provinser? För det ville ju verkligen de ansvariga för projektet. Är det stora trädprojekt eller är det småskalig verksamhet som behövs?

Ungefär samtidigt som idén om tall väcktes lämnade en sjuksköterska sitt bekväma liv i England. Nu vandrar hon runt bland byarna och lär ut grundläggande saker till familjerna gällande förlossning, diarré, malaria och enkla barnsjukdomar. Hon ensam har fått ned barnadödligheten med 60% i de byar hon har besökt, och kostar nästan ingenting.

Ibland kanske det är de små projekten på privat initiativ som är bäst, som till exempel Emma Leerings United Amayi.

Johnny

Referat från Henrik Brandao Jönssons reportage i Filter, nummer 25, 2012.

0

Boende på Zomba platå.

På Zomba platå hittade vi ett litet boende som låg väldigt vackert vid en liten bäck. Vi tittade på stugan som förevisades av en ganska stolt man.

Han visade oss gasspisen där man kunde laga mat. Tyvärr fanns ingen gasbehållare.

El och lyse, som gick på solpaneler, fanns det också. Tyvärr var batteriet trasigt.

Jag tittade på vattenkranen och frågade lite tveksamt om den fungerade. Tyvärr inte! Pumpen saknade några vitala delar, blev svaret, men vatten fanns i bäcken.

Men det fanns en öppen spis. Den eldade vi i hela kvällen. Och det fanns flera tjocka filtar. Det var tur för det var riktigt kallt på natten.

DSC_2209

Olle vid en bäck på Zomba platå.

Johnny

0

United Amayi

Det här är Emma Leering. Hon kom till Malawi som 18-årig volontär. Då kunde hon inte föreställa sig att hon snart skulle starta upp en hjälporganisation. Nu fem år senare driver hon framgångsrikt ”United Amayi” med tolv anställda.

Det började med att byns första kvinnliga hövding frågade Emma om hon kunde lära henne lite engelska. Hon ville veta vilka beslut som togs på möten hon satt med på som talesman för sin by. Alla andra var män och språket var engelska.

Emma började undervisa henne och fler kvinnor hängde snart på. Projektet utvecklades med bland annat jordbruksutbildning.

Nu har man två skolor, en i Mangochi och en i Lilongwe. 2017 vann ”United Amayi” två tunga priser: Global changemaker of the year och International recognition award.

Människor som Emma är beundransvärda och det hon åstadkommit redan är fantastiskt.

Om du vill veta mer om Emma och United Amayi kan du besöka: http://www.unitedamayi.com eller hos United Amayi på Facebook.

Johnny

1

Reflektion

Att resa med sitt barn har, så här långt, varit fantastiskt. Jag är tacksam för att Olle ville upptäcka lite mer av Afrika tillsammans med mig. Och jag är tacksam för att vi har tid och ekonomi för att kunna genomföra en sån här resa.

När man ser hur människor lever i andra delar av världen inser jag hur privilegierade vi är.

Johnny

0

Minibuss, del 3.

Vi ställde oss vid vägen och väntande på ett fordon som kunde köra oss en bit. En liten sjusitsig personbil stannade. ”Den är ju full”, menade en skeptisk son.

Det var den också, men vi fick plats. Snart stannade chauffören och fick in fler passagerare… och fler.

Till slut var vi tolv vuxna, plus chauffören, plus konduktören, plus tre barn och packning.

Det var ganska trångt.

Johnny

2

Minibuss del 2, en fruktansvärd upplevelse.

Vi lämnade Nkhata bay, vid Malawisjön, och siktade in oss på Livingstonia. Fem bussar, 18 mil och sju timmar senare var vi framme.

Den tredje minibussen tog oss från Rhumpi (och ja, det känns som värdens ände) nerför berget mot sjön igen. I en av de första serpentinsvängarna försvann bromsarna.

Jag och Olle att fram bredvid chauffören och såg hur han verklingslöst trampade pedalen i botten gång på gång. Motorbromsen var det enda som bromsade bussen. Passagerarna, samtliga obältade, jämrade sig och bad till högre makter och mamma. Olle letade tillfälle att slänga sig ut ur bussen men hastigheten var lite för hög.

Fordonet skar kurvorna och krängde nerför berget. Babianerna kastade sig undan i diket och vi hoppades på att ingen kom från andra hållet.

När vi såg slutet på backarna blev vi lite bättre till mods. Bussen rullade länge och stannade till slut i ett litet motlut.

Chauffören stapplade ut och la sig i diket. Det var nog bara han som förstått hur illa det var. Vi tackade och hoppade upp på flaket till en pickup. Den skulle ta oss uppför berget igen på en väldigt dålig väg utan räcken. Både Olle och jag tyckte att det kändes bättre att sitta på ett flak. Vi fick bra utsikt och kunde lättare hoppa av om det skulle bli nödvändigt.

Johnny