Ivory burning

Idag ska ca 105 ton elfenben brännas. Presidenten ska tända eld på ca 13 000 betar, 1.4 ton noshörningshorn, hundratals lejon och leopardtänder och klor och även skinn. Värdet på sakerna är över en miljard kronor. Det ska ändå brännas för att stoppa tjuvjakt. Bränna elfenben har gjorts förr. Förra gången någon gång på 1990 talet brändes 10 ton och det stoppade marknaden på elfenben i 10 år. Det mesta av elfenbenet går via Mombasa och skeppas vidare till Asien. Där görs broscher, prydnadssaker och mediciner av det. 

Det har sparats elfenben här sedan 1997. Det är både från elefanter som dött naturligt men det mesta är beslagtaget från tjuvskyttar. Det är elva till lika stora högar som den ni ser ovan. Vanligt folk var inte tillåtna att åka dit och nästan alla Afrikas presidenter är där idag och tittar när allt elfenben brinner upp. Vissa länder har gjort tvärt om, sålt allt för att skydda de återstående vilda djuren. Men jag tycker det är bra att de bränner allt för annars gör man marknaden större och populärare. Det är ju vad man vill stoppa.

 

Långhelgen blev väl inte riktigt som jag tänkt mig.

Den här helgen hade vi tänkt besöka två nationalparker, Aberdere och Ol Peyeta. De ligger norrut och vi skulle hinna med dem bägge, eftersom måndagen är ledig dag, vilket beror på att 1.a maj infaller på en söndag. Ett bra system, anser jag.

För att vara på säkra sidan lämnades bilen in på vanlig service. Varken jag eller verkstaden misstänkte att nåt mer än att oljebyte skulle behövas.

Någon timme senare, mitt i ett kritiskt läge (dvs hela lektionen) på hemkunskapslektionen, upptäcker jag tre ljudinspelningar av motorljud och en bild på telefonen. Jag lyssnar på en inspelningarna och håller med om att det inte låter så bra. Men Herregud, det är ju en diesel! Ska de inte skramla lite? Kanske inte sådär mycket. Jag förväntas tydligen uttala mig.

Mekanikern vill att jag ska komma. På en långrast tar jag mig till verkstaden och får höra och se samma sak live. Killen ser bister ut och skakar på huvudet. Jag ser tusenlappar och potentiell lejonspotting fara sin kos och även jag skakar bistert på huvudet. (Jag vet inte riktigt varför, men det verkade passande.) Något är fel med motorn, så långt är jag med.

Nästa dag får jag en massa foton på bildelar, möjligen hemmahörande i en motor. Det förstår jag. Nu ska jag tydligen uttala mig igen. Jag ringer upp och får en lång utläggning på en sprakande ledning av vilket jag uppfattar hälften och förstår ännu mindre. Han låter allvarlig, så jag förstår att jag kan glömma vilda djur och förbereda mig på ytterligare en regnig helg med skoljobb i Nairobi.

Johnny

Volontär på barnhem

Idag (söndag) gick jag, mamma och Liv till ett barnhem. Barnhemmet hette New Life. Vi fick sätta på oss ett varsitt förklädde och tvätta händerna noga.

Bäbisarna satt i hoppgungor och väntade på att få mjölk från nappflaskan. Mamma fick hålla i massor av bäbisar som hon matade och gosade med. Jag fick bara mata en men det räckte. Liv fick tyvärr inte mata eller hålla i någon av barnen för att hon är 11 år och åldersgränsen var 13. Men hon fick leka och gunga bäbisarna.

Sedan gick vi vidare till en annan avdelning i barnhemmet med lite större barn. Dom tittade på film när vi kom. Filmen hette sesam street. Dom satt i våra knän och tittade på filmen. Ett av barnen hade bara sex fingrar. Det var ungefär 12-15 barn på avdelningen med stora barn och 12 på småbarnsavdelningen.

Det var många leksaker på barnhemmet och dom hade en egen trädgård med gungor.

Innan vi gick hemåt köpte vi 4 gummiarmband. Det stod celebrate life på dem och dom var antingen orange eller gula. Jag valde ett gult och Liv tog ett orange till sig själv och dom andra två ska hon ge bort.

Vi stannade också vid yaya center och köpte en present.

Solvej

Vatten, vanligt vatten…

Det går åt en hel del dricksvatten i vårt hushåll. Hemma har vi hur mycket som helst i kranen, här behöver vi beställa eller bära hem.

Nu har vi hittat en leverantör som kör hem vatten till oss på tisdagkvällar. Skönt att slippa släpa tre 20-litersdunkar per vecka har jag tyckt.

Tyvärr har jag fått ett kommunikationsproblem istället. På knastriga ledningar ringer någon mitt i idrottslektionen. Det visar sig vara vattenkillen. Idag vill han komma och lämna vatten redan vid tre, medan jag försöker förklara att det är omöjligt. Ingen är hemma förrän kanske halv fem.

Ungefär så här avlöper vår konversation:

14.50: ”Do you want some water today?” Jag skriker (vilket är högst olämpligt eftersom vi spelar goalball) för att överösta stojet på plan, bruset i telefon och musiken som spelas i bakgrunden hos min samtalspartner, att det vill vi gärna. Två dunkar vill vi ha den här veckan och lägger till att ingen är hemma förrän halv fem. ”We will be there in five minutes”, säger han och slänger på luren. Förtvivlat försöker jag upprepa att ingen är hemma. Lektionen fortsätter.

15.10: ”We are at your place in ten minutes, two bottles, right”. Jag försöker åter förklara att vi inte är hemma, att jag ska skynda mig, men vet inte om han uppfattar det jag säger. Han verkar iallafall inte bry sig särskilt mycket om mina försök till dialog.

15.30: ”We are waiting outside your apartment, where are you?” Jamen, jag har ju försökt…

Till slut kommer vi överens om att han ska ställa två flaskor hos vakten och jag ska impesa (typ, swicha) honom pengarna.

Nu har vi iallafall vatten en vecka till.

Johnny

Watamu- huset på sandstranden

Vårt sista boende på påsklovet var bokat i något som hette Condominum. Jag var smått orolig för vad det skulle vara för slags boende. Dock möttes vi av blomsterprydda rum:

Condominum betyder andelslägenhet! Häpp! Vem hade kunnat ana det? Vi delade alltså pool och gräsplätt och strandområde med andra. Det var ett härligt ställe vid sandstranden och det fanns spännande små öar att simma eller vada ut till. En dag gjorde vi en utflykt till korallrevet och det var fantastiskt och lagom grunt. Fiskarna var stora och korallerna färgglada. /Bettan

Liv sniffar bougainvilla.

Olle och havet.

Blankare vapen sågs aldrig i en här, än dessa glasen, kamrater, i gevär!

Idag kom vi oss iväg till glasåtervinningshyttan Kitengela, som Svante och Olle besökte med skolan tidigare. Vi hade fått höra en riktig rövarhistoria om mördarmaraboustorkar, hiskeliga hästar och killer-kameler. inte undra på att vi var spända av förväntan! De hade dessutom sagt att vägen dit var VÄRRE än den till Masai Mara. Inte konstigt då att vi dröjde med att åka dit!

 

Fram kom vi och kamelerna var betydligt fredligare idag.  Maraboustorken flaxade på sitt tak och en pärlhöna speglade sig förstrött, det är ju lördag, bevars!

Inne i hyttan var det desto mer aktivitet. Här blåstes nytt glas av gammalt och resultaten var fantastiska och färgglada. Jag köpte en näve turkosa pärlor och lite annat.

På vägen därifrån stannade vi till vid en restaurang som man nådde via en hängbro. Där åt vi grillad kyckling med god aptit. /Bettan

Huset vid Mangroven i Watamu

Vi bodde i ett hus i Watamu. Huset låg tio meter ifrån en brygga, som var kanske.. 100 meter och sedan: havet. Men när det var högvatten gick vattnet upp till trädgården.

 

Här är ”vårt” fina hus

här är poolen och bryggan.

Utsikten från fönstret på andra våningen

mangroven

en vacker sjöstjärna

Solvej och jag badar på solvejs födelsedag

Coola slamkrypare!

Ni kanske la märke till att på bild 2-3, var det sand mitt i havet! Det kallas ”sandy island”. Sandö. På ett annat sånt ställe, var det massa sjöstjärnor. Vid högvatten kunde man snorkla, och då såg man koraller. Vi såg även en hummer!

/Liv

Kilifi vid kusten

I Kilifi som ligger vid kusten bodde vi först i ett ganska stort hus. Vi hade två kockar och en saltvattenpool. Det var fin utsikt.

En dag när vi var i Kilifi så skulle mamma, pappa, Anna, Kicki och Olle åka och handla mat. Jag, Liv, Svante och dom som arbetade i huset stannade där. När dom hade varit borta en stund kom en  polisbil inkörande på uppfarten. Dom kom in i huset och pratade med arbetarna. Dom sa att någon hade klickat på en knapp. Det fanns några knappar i huset, om man klickade på dom så skulle polisen komma. Knappen som någon tryckt på fanns enligt poliserna i mammas och pappas sovrum. Poliserna åkte igen efter tag. När dom andra kom hem berättade vi för dem vad som hade hänt. Men ingen av dom utom Olle trodde på oss! Vi tjatade på dem och försökte bevisa att vi talade sanning men dom trodde ändå inte på oss! Men när en av arbetarna sa att polisen hade varit här så trodde dom på oss.

Solvej

Såhär såg poolen och huset ut.

Vi badar i poolen.

Olle sitter bredvid poolen och tittar på utsikten.

Tsavo west

Vi var ju, som sagt, i Tsavo. Det var coolt att se hundratals bufflar. Och klippspringern var cool. Solvej skrev det mesta, så det är ingen idé att jag skriver om det:).

Det där kallas klippspringer. det ser typ ut som en dickdick, som jag såg Solvej hade skrivit om.

 

bufflarna var såå coola. De var så många. så.. farliga… Bufflar är faktiskt ungefär lika farliga som lejon.

 

Vi såg en flodhästflock, och hade turen att komma i rätt ögonblick. när vi var där så slogs två hanar. eller… inte riktigt ”slogs” men tjafsade. och de bet varandra. Inte mycket, men lite.

Vattenhålet vid Kilaguni lodge

När vi åkte mot kusten stannade vi till vid ett lodge under en natt. Våra gäster Kicki och Anna var också med. Vi hade fin utsikt från rummen och restaurangen. Det låg ett vattenhål ca 50 m från lodget, dit kom giraffer, elefanter, fåglar, bufflar, waterbucks och väldigt många zebror och de drack där. Maten i restaurangen var god och det fanns mycket att välja på. Efterrätten var extra god. Efter maten badade vi i polen en stund, innan vi tog bilen och åkte ut på savannen. Vi såg många dikdiks. Dikdiks är en pytteliten antilop. Den ser ut som en kanin på höga ben enligt mamma. Efter en stund såg vi en flock elefanter. Men det häftigaste var att se buffelhjorden. I andra nationalparker såg vi bara en eller två åt gången men den här gången var det nästan hundra stycken!

Många zebror kom och drack.

Maraboustorkar.

Några elefanter badade.

Det var roligt att se giraffen.

Solvej 🙂